När den katolska församlingen i Värmland äntligen kom till valde församlingsborna titeln ”Vår Fru av Rosenkransen”. Detta kunde i den lutherska omgivningen kännas ganska främmande, kanske t.o.m. provocerande, då det finns i den protestantiska traditionen delvis stora förbehåll gentemot dyrkandet av helgonen, i synnerhet Guds moder Maria – fastän det knappast har något fundament i Martin Luthers egen fromhet. Rosenkransbönen har sina rötter i den medeltida höviska kärleken vilken tar sig uttryck i innerliga sånger och dikter (”minnesång”) och symboler som blommor, framför allt rosor. Dominikanerna främjade denna form av meditativ bön som betraktar Jesu väsentliga livsstationer ur hans moders perspektiv och ber henne därför om hennes förbön för oss.
Ett underbart exempel fanns ända till 2001 vid Värmlands gräns, i Södra Råda gamla kyrka (idag i Gullspångs kommun) där en viss mäster Amund år 1494 (23 år före ”reformationen” i Tyskland) inte bara hade målat hela trosbekännelsen på långhusets väggar men även i triumfbågen direkt under Kristus, framställd som världsalltets konung, bilden av Maria som himmelens drottning, som står inför Kristus sittande på tronen och vädjar för en troende, som ödmjukt på knä ber rosenkransen. Hela bilden är inramad av en krans av fem gånger tio rosor.

Bild: Södra Råda gamla kyrka, interiör, Riksantikvarieämbetet, Södra Råda Akademien.

Mästaren hade säkert förebilder från Frankrike där Skara stift underhöll tidvis t.o.m. ett studiehem. Det var en underbart vacker och utomordentligt välbevarad kyrka dit vår församling – tillsammans med grannförsamlingarna från Karlskoga och Lidköping – genomförde vallfärder för att där fira den heliga mässan. Tyvärr brändes kyrkan ned, antänd av en vilseledd satanist, natten efter martinsdagen, mellan den 11 och 12 november 2001. Drygt 20 år senare, juni 2022 var rekonstruktionen avslutad. Målningarna blev dock inte återställda.

Södra Råda Akademien

Wikipedia

Rosenkransen fick en ännu vidare spridning när påve Pius V som kom ur dominikanerorden hade uppmanat det kristna folket att be rosenkransen för att fördjupa tron, mot den allt vidare framskridande islam i söder och mot ”reformatorerna” i norr. I synnerhet Venedigs seger i sjöslaget vid Lepanto mot ”turkarna” (Osmanska riket) den 7 oktober 1571 tillskrevs Guds moder Marias förbön – och Jungfru Marias Rosenkransfest som redan tidigare hade firats inom dominikanerorden infördes då i hela Kyrkan, och just den dagen är nu vår församlings patronatsfest.

Bild, Paolo Cagliari, kallad ”Veronese”, Allegoria della battaglia di Lepanto, 1571, Gallerie dell’Accademia, Venedig, PD.

En ny betydelse för den katolska världen får rosenkransbönen efter uppenbarelserna för barnen i Fátima mellan den 13 maj och 13 oktober 1917, mitt i världskriget, snart efter att tsaren i Ryssland hade störtats och den kommunistiska regimen höll på att etablera sitt välde. Då uppmanade jungfrun Maria tre herdebarn i Portugal att dagligen be rosenkransen för att uppnå freden i världen och ett slut på kriget. Dessutom skulle Ryssland vigas åt Marias obefläckade hjärta (dvs. Kyrkan skulle be om att låta sig hjälpas av hennes syndfria kärlek för att finna tillbaka till frälsningens källa: Jesus) för dess och vår omvändelse.
En av berättelserna om händelserna i Fátima, författad av kanadensiskan Mary Fabyan Windeatt, ”Barnen i Fatima”, hade översatts till svenskan av Karin Stolpe som hörde till de första katolikerna i Värmland. Hon var en av de drivande rösterna när det gällde att välja en titel för det nya kapellet och den tillblivande församlingen och skänkte senare en kopia av statyn från Fátima till kapellet vilken står där än i dag.