1953
På hösten 1953 bosatte sig en katolsk präst i Karlstad med uppdrag att försöka bygga upp en församling i Värmland. Efter kriget hade många människor flytt krigets härjningar i Europa och många som återfann sig hemlösa i något flyktingläger valde då möjligheten att söka arbete och uppehälle i Sverige, bl. a. i Värmlands blomstrande bruksorter. De kom från största-dels från Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien och Ungern, men också redan från Polen och Italien. Bland dessa en hel del katoliker. Våren 1954 inköptes ett hus på Drottninggatan 38, ett kapell inreddes och den katolska församlingen bildades. Söndagen den 2 maj 1954 kunde det katolska kapellet i Karlstad invigas och den 1 januari 1955 blev den hittillsvarande annexförsamlingen helt självständig från S:t Eskils församling i Örebro; den definierades inom Värmlands läns gränser. Vår Fru av Rosenkransens katolska församling i Karlstad kan nu se tillbaka på närapå 70 år av kontinuerlig katolsk verksamhet i Karlstad och länet.
Behovet av en fast bosatt präst i Värmland upplevdes alltså som stort, men var hitta en präst som kunde avvaras för detta arbete? Biskop Müllers förtrogne, dominikanpatern Bertrand Fens som var kyrkoherde i Marie Bebådelse församling i Stockholm, fann lösningen. I Belgien bodde den svenskfödde prästen Stig Söderberg, som sedan 1948 vistats utomlands och nu längtade efter att återvända till hemlandet. Pater Fens föreslog biskopen att arbetet med att bygga upp en katolsk verksamhet i Värmland skulle anförtros åt Söderberg.
I augusti 1953 fick Söderberg beskedet att komma hem för att placeras i Karlstad och i slutet av september ankom han till Sverige och bosatte sig på Drottninggatan tillsammans med sin mor Signe och sin syster Margareta som båda var katoliker. Vid besök hos biskop Müller den 30 september fick Söderberg sin fullmakt som pastor för annexområdet i Karlstad tillhörigt Örebroförsamlingen.
I mitten av december besökte biskop Müller för första gången den nya katolska utposten i Karlstad. När Söderberg den sista december 1953 summerade resultaten av sin verksamhet under de första två och en halv månaderna, gav han en jämfört med sitt första brev mer positiv bild av de katolska förhållandena i länet. Antalet påträffade katoliker var i Karlstad 61, Kristinehamn 47, Arvika 26, Hagfors 29, Nykroppa 62 och övriga orter 91, summa 316.
Samtliga gudstjänster hade hittills hållits i privata bostäder. En offentlig gudstjänstlokal i Karlstad var ett livsvillkor för den katolska verksamheten. ”Det har framkommit, att icke blott katoliker, vilka äro bosatta i Karlstad, utan även sådana, vilka bo långt utanför denna stads gränser, ha visat sig villiga att bidraga till förverkligandet av planen till ett kapell. Denna goda vilja hos många vittnar nog icke blott om ett andligt behov utan även – och kanske i ännu högre grad – om ett djupt andligt liv, trots allt.”
Redan när de första planerna för ett kapell i Karlstad diskuterades bland katolikerna framfördes önskemål att det skulle bli ett Maria-kapell. 1954 firades ett av påven utnämnt Mariaår till 100-årsminnet av fastställandet av dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse. Flera nya kapell i Sverige invigdes det året till Marias ära. De största välgörarna i Karlstad önskade att det nya kapellet skulle få invigas åt Vår Fru av Rosenkransen, och sedan kallas Vår Fru-kapellet, vilket Söderberg framförde till biskopen. Aina Carleson har berättat att detta att ge kapellet det i Sverige så utmanande namnet hade av de engagerade katolikerna, nästan alla konvertiter, känts som en klar bekännelse till katolsk tro och ett vittnesbörd om en stor kärlek till Guds Moder. Kapellet invigdes av biskop Müller den 2 maj 1954, en stor dag för katolikerna i Värmland. Den röda lampan hade åter, för första gången sedan reformationen, tänts framför tabernaklet. Ett stort antal personer var närvarande. Det nya kapellet blev verkligen ett lyft för mässdeltagandet, som ökade kraftigt.
Församlingen upprättas 1 januari 1955
Under hösten 1954 funderade biskopen på att låta Karlstad, som endast var annex under Örebro, bli en självständig församling, men på grund av de ekonomiska bekymren i samband med fastighetsköpet på hösten var biskopen tveksam. Söderberg hade kanske lite för stor optimism om värmlandskatolikernas vilja och förmåga att finansiera och underhålla en församling. Därför dröjde biskopen med att utfärda de sedan september färdigställda dokumenten. Han satte som villkor för församlingsupprättandet att kapellet skulle bli större och att själavården och gudstjänsterna med religionsundervisning skulle äga rum på flera filialer utanför Karlstad.
Genom ett biskopligt dekret av den 16 december 1954 blev Vår Fru av Rosenkransens församling den 1 januari 1955 en självständig och oberoende församling med Stig Söderberg som förste kyrkoherde. Församlingen omfattade Värmlands län
Dominikansystrarna
Dominikanpater Fens var även aktiv med att förse församlingen med ordenssystrar. Redan i juni 1954 besöktes Karlstad av dominikansystrarnas generalpriorinna, sr. Marie-Charles, med sr. Agnes och ytterligare en syster från ordensledningen tillsammans med pater Fens. Kyrkoherde Söderberg hade stora svårigheter att hinna med kristendomsundervisningen för alla de i länet spridda katolska barnen, särskilt som han inte körde bil. De besökande systrarna förklarade sig inte ovilliga att i framtiden hjälpa honom genom att sända några medsystrar till Karlstad. Och så skedde 1956.
Allhelgonahelgen 1956 installerades tre dominikansystrar från S:ta Ingridshemmet i Stockholm i det nya lilla klostret, S:ta Mariahemmet, i en ledig våning i församlingens fastighet på Drottninggatan. Dominikansystrarna kom att driva en mångskiftande verksamhet i och utanför församlingen fram till 1983 när de lämnade Karlstad och flyttade till Rättvik. Deras betydelse för församlingen och omgivningens mer positiva syn på katoliker och den katolska kyrkan kan inte överskattas. I systrarnas arbetsuppgifter ingick att tillsammans med prästen besöka de katolska familjerna runt om i Värmland, till stor del invandrare och flyktingar från många länder, för mässfirande och katekesundervisning. En betydande verksamhet som befrämjade möten med icke-katoliker var språkundervisningen som bedrevs i olika former. Från och med 1960-talets början blev systrarna också mycket involverade i den lokala ekumeniken i Karlstad, främst med Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet. I praktiken intog de en styrande roll, och prästerna, abbot Eaves, p.
Andreas och p. Bernard, fick koncentrera sig på sina andliga uppgifter,
fram till 1978, när f. Antonio Álgar från Spanien tog över.
Nytt kapell 1958
Det lilla kapellet var alldeles otillräckligt, och planerna var redan från början att försöka få ett större till stånd. 1958 blev sexrumslägenheten till höger på bottenvåningen ledig och man beslöt då att flytta kapellet till en del av denna lägenhet. Det nya kapellet blev tre gånger större än det gamla och rymde över 100 personer.
På väggen bakom högaltaret sattes en modern, vacker altartavla av Halmstadmålaren Erik Olson upp. Den föreställde Rosenkransens Drottning. Mot en blåsvart botten blickade Guds Moder med barnet ned över den lilla kyrkan. Runt omkring fanns symboler ur den lauretanska litanian. Målningen finansierades av Sven Stolpe. Öjamadonnan fick sin plats i en nisch i kapellets norra långvägg.
Det nya kapellet invigdes av biskop Ansgar Nelson OSB på Rosenkranssöndagen i oktober.
Den förste kyrkoherdens död 1960 och efterträdarna
Verksamheten i Karlstad och länet utvecklades kraftigt under den ivrigt verksamme Söderbergs och dominikansystrarnas ledning, men på våren 1960 uppdagades Söderbergs svåra sjukdom som bröt ner honom. Han avled på Pingstdagen, den 5 juni, endast några dagar efter att en medhjälpare, abbot emeritus Oswald (döpt John Gerard) Eaves OSB från abbediet Fort Augustus i Skottland, anlänt till församlingen. Denne hade efter sin emeritering inbjudits av sin kurskollega, danskfödde biskopen Ansgar Nelson, vilken som ung hade blivit benediktinmunk i AFS och sedan 1957 hade varit biskop av Stockholm, att komma till Sverige eftersom han behövde en duktig generalvikarie, men först skulle han lära sig svenska, och Stig Söderberg var påläst och språkkunnig och skulle alltså vara rätt person för detta. Så blev det nu alltså inte.
Efter Söderbergs tid kom den prästerliga själavården i församlingen att under närmare femton års tid ombesörjas av benediktiner. Främst av dem var naturligtvis Eaves, som var kyrkoherde i församlingen under nästan hela denna period. (En insats som biskopens generalvikarie efter bara ett år i Sverige var antagligen inte så lyckat, så att den varade endast ett år tills han återvände. Under den tiden vikarierade svensken p. Andreas [döpt Arne] Rask OSB som tillhörde abbediet Sainte-Marie de Paris [”Abbaye de la Source”] och just då höll på att utreda möjligheten att grunda ett kloster i Sverige. Idén om ett nytt kloster förverkligades då inte utan han blev sedermera andlig ledare på Johannesgården i Göteborg. Han återvände aldrig till sitt kloster i Paris utan anslöt sig den bysantinska avdelningen i det bayerska abbediet Niederaltaich där han avled 2001.) Tidvis bodde det tre engelska/irländska benediktiner samtidigt i Karlstad. Också abboten hade planer och förhoppningar att kunna grunda en större benediktinsk kommunitet, kanske ett kloster. Flera munkar från hans skotska kloster kom att samarbeta som kaplaner, men ett kloster blev det inte. Av hälsoskäl återvände gamle abboten 1974 hem till ett av sitt abbedis priorat, Carlekemp, där han dog ett år senare, den 8 januari 1975, 65 år gammal.
En ung fransk dominikanmunk, pater Bernard Durel, utsågs att efterfölja honom eftersom han sökte en post där han kunde ägna sig åt sitt intresse av ekumenik och icke-kristen ”spiritualitet”, i synnerhet den s. k. ”ekosofin“ och slapp ta hand om ledningsuppgifter. Uttryckligen ville han inte vara kyrkoherde. Som tecken för det fick alla församlingsbor kalla honom för ”broder”, vilket passade i 70-talets ande. Han stannade i fyra år och fortsatte hålla kontakt med olika värmländska grupper långt utöver denna period. 1983 återkallades han av sin orden hem till Frankrike och Strassburg.
En ny stil började härska när 1978 den nye kyrkoherden, fader Antonio Algar från Spanien tillträdde sin tjänst: han lade vikt på att vara ledare och hans själavård var inspirerad av neo-katekumenatet, vilket innebar en tydligare markering av katolska mot protestantiska positioner och alltså ett starkare krav på dem som hade intresse att närma sig den katolska tron. Detta och viljan att representera kyrkan inåt och utåt slutade inte sällan i konflikter med systrarna, vilka ju dittills hade innehaft en mäktig roll, och ledde även till splittringar i församlingen, vilket 1983 ledde till att systrarna valde att anta en kallelse att bosätta sig som katolsk andlig kommunitet i en reträttgård av Svenska kyrkan i Rättvik vid Siljan. ‒ Fader Antonio Algar valde att ge upp sin prästtjänst samma år och lämnade Karlstad 1983, gifte sig och bosatte sig i Göteborg.
Den plötsligt inträdda vakanstiden fick dekanen Mirosław Dudek från Örebro överbrygga. Spaningen efter en ny präst som var villig att komma i den ytterst upprörda situationen pågick i ett helt år. Sedan utnämndes pater Jan Buczkowski SDB från Polen, senast verksam som rektor för den polska missionen i Stockholm. Han letade dock efter en församling med bättre liturgiska möjligheter och när det visade sig att församlingens finansiella resurser inte skulle tillåta att köpa eller bygga en kyrka i överskådlig tid stannade han bara i två år och följde 1986 utnämningen som kyrkoherde i Nyköping.
Efter en tids vakans utnämndes fader Walter Dreesbach, från Aachens stift i Tyskland, som hade varit kaplan i Vår Frälsares församling i Malmö under bara ett år, till kyrkoherde. Han var utlånad från sitt hemstift på fem år och stannade alltså till 1991. Återigen blev frågan om en ”riktig” kyrka akut men de finansiella medlen skulle på länge inte räcka till. Därpå bestämda man sig för en rejäl satsning i de befintliga lokalerna: (se nedan ”kapellförnyelser”). 1991 återvände han till sitt stift.
Han efterföljdes av pater Paweł Banot SDB som varit rektor för den polska missionen i Stockholm men efter politiska problem i samband med Warszawapaktens nedgång söktes en lugnare och tryggare post. Så lugnt blev det nog inte i Karlstad men han var efter lång tid den som stannade längst, nämligen till 2002. Sedan fick han gå i pension i Oskarström där han förblev livet ut. Han avled den 28 juli 2020.
2002 utnämndes f. Kristoffer Wrona, efter längre tid en präst som tillhör Stockholms stift och som hade varit kaplan i Malmö. Nu intog han sitt första uppdrag som kyrkoherde. Snart ordnade han en ombyggnad av kapellet (se nedan ”kapellförnyelser”). Han stannade till 2010 när han utnämndes kyrkoherde i Vår Frus församling i Täby.
Efter f. Kristoffer följde f. Martin Ferenc som kom från Slovakien. Under hans tid lyckades det äntligen att finna en kyrka som skulle, efter vissa anpassningar, motsvara den växande församlingens behov när f. d. Baptistkyrkan stod till salu. Med stiftets hjälp och godkännande kunde den köpas 2014 och konsekrerades av biskop Anders den första söndagen i advent, den 29 november samma år. F. Martin lämnade församlingen sommar 2021 när han utnämndes kyrkoherde i S:t Clemens’ församling i Helsingborg.
